Stenåldersmentalitet.

Efter ett nyhetsinslag på TV tidigare idag ställde jag mig samma fråga som jag ställer mig varenda dag; VAD ÄR DET FÖR JÄVLA VÄRLD VI LEVER I?! Jag fattar inte. Har mänsklighetens utveckling helt och hållet stannat upp? Att man år 2006 fortfarande inte kan se en individ som just en individ utan tvunget som en man eller kvinna, kille eller tjej är rent ut sagt skrämmande. Folk pratar om att homosexuella blir mer accepterade för varje dag, men jag ser i min vardag inga som helst framsteg på den fronten. Det är fortfarande äckligt, men framförallt onaturligt, att vara bög eller lebb. Nåja, humsomhelst...

Inslaget handlade om homosexuella par och deras rätt till att adoptera. När jag hörde vad vissa hade att säga om saken kokade hatet inom mig, som det ofta gör när folk öppnar munnen. Folk är idioter. I-D-I-O-T-E-R. Hur kan man välja att stödja det synsätt vi idag har på män och kvinnor - och därmed bidra till att förankra dessa uråldriga könsroller ytterligare - genom att sätta sig emot det här? Det är något jag aldrig kommer förstå eller acceptera. Inse fakta: ett barn behöver inte en mamma och en pappa. Ett barn behöver kärlek och omsorg, vilket två män eller två kvinnor kan ge precis lika väl. Den enda anledningen till att folk envisas med att påstå att ett barn behöver en man och en kvinna som föräldrar är ju att de blivit så hjärntvättade med att detta skulle vara "det rätta" i hela sitt liv och därför inte vet bättre. Jag tycker synd om de människor som än idag lever med denna stenåldersmentalitet. Eller vänta, det gör jag inte alls. Inte ett dugg faktiskt. Du väljer själv vad du ska tycka och tänka. Ingen annan. Så vakna nu för helvete! Försök få in i ditt huvud att alla är vi bara människor.

Måste till slut bara få sagt att sedan man i sverige klubbade igenom lagen som gav homosexuella rätt till att adoptera så har inte ett enda par kunnat göra det ändå. Detta eftersom att alla andra länder vägrat att gå med på att barnen ska växa upp i en "jävla bögfamilj".

SKITVÄRLD!

Quality Time.

"... survival is simply not enough. Nowhere near. What's the point of surviving? Don't you realise you're going to die?" -- Whitehouse.

Det handlar inte om att överleva, utan att leva, precis som William Bennett (frontman och låtskrivare i noisebandet Whitehouse) antyder i låten Quality Time. Tar man sig inte tid (för det är bannemej inte ofta man får tid) till att göra saker som man verkligen tycker om att göra så kan väl livet inte vara värt att leva?

Då större delen av sveriges befolkning idag verkar ha fastnat i "äta-jobba-sova-fällan" så tyckte jag det passade bra att skriva några rader om just det här. Folk verkar så himla angelägna om att jobba hårt så att de tjänar bra med pengar att de glömmer bort att leva. De får knappt tid att använda pengarna de slitit ihop och inser inte att de egentligen inte behöver alla pengarna. Personligen sätter jag gränsen redan vid helgarbete. Det är inte meningen att man ska jobba måndag-fredag och sedan dessutom ett par timmar på lördagen eller söndagen. Det är inte hälsosamt. Folk måste lära sig att prioritera fritid framför arbete - pengar är inte allt, inte ens i närheten. Själv har jag aldrig haft som ambition att bli rik utan nöjer mig fullkomligt med att ha pengar till mat, hyra och en del nöjen, något som jag önskar att fler kunde göra. Men det verkar svårt för många att förstå att man gott och väl överlever även med en lön under 25-30'000kr i månaden. Jag skulle vilja påstå att det är lättare att njuta av livet om man arbetar normalt. Sluta oroa er så mycket för att överleva - ni bor i sverige, jag är säker på att ni klarar er fint utan miljoner på banken.

Så, jag tycker det är dags att folk verkligen börjar rannsaka sina prioriteringar och tänker till: "Är det inte så att jag genom att lägga så pass stor vikt vid mitt arbete i själva verket glömmer bort att njuta av livet?" För så tror nämligen att jag det är. Ut och lev!

Vad menar du med politik?

Många säger att de inte orkar bry sig om politik eller att de inte har tid att tänka på det. Dessa människor tänker med all sannolikhet också att "det är ändå inte något som berör mig". Vad de då har för uppfattning om vad ordet politik innebär kan man ju undra. Man får hoppas att de menar partipolitik, och inte politik i den bredare bemärkelsen. För nästan allt är ju politik, och hur kan man inte vara intresserad av det som händer omkring en, eller bry sig om att samhället är på väg åt helt fel håll? Jag förstår inte hur man kan vara så dum att man inte tar chansen att tycka till om saker och ting och försöka göra allting en aning bättre. Att påstå att man inte är intresserad av politik är ungefär som att säga "jag skiter i hur det går med allting, bara det inte blir alltför jävligt". Men det är ju just det man måste försöka förhindra. Vi är, som sagt, inom många områden idag på väg åt fel håll och då krävs att folk bildar sig en uppfattning om de olika situationer som uppstår, skaffar sig en åsikt samt vågar stå för det de tycker genom att säga ifrån.

Men, som jag också skrev tidigare, så får man väl hoppas på att det är just partipolitik man åsyftar då man säger att man överhuvudtaget inte bryr sig. Detta skulle jag i så fall inte se som ett problem, då jag är mycket väl medveten om att partipolitiken i sverige (liksom i resten av världen) är ett enda stort spel, fullt av falskhet och hyckleri, som även jag till stor del tar avstånd ifrån.

Nu kom jag osökt att tänka på det här med det högtidliga riksdagsvalet. Det är ju valår i år och alla är som vanligt så förbannat rädda för att tala om vilket parti de kommer att rösa på. Varför är det så? Våga stå för vad ni tycker för helvete! Som en (om än kanske lite klen) protest mot detta hycklande avslutar jag nu med att berätta för er att jag tänker lägga min röst på vänsterpartiet, alternativt rösta blankt igen. Den dagen då vi får en borgerlig regering kommer det börja gå utför på allvar, det är en sak som är säker. Jag har sett lögnerna i Reinfeldts ögon.

Tankar kring musik.

En del människor ser musik som en konstform och väljer därför att lyssna på sådan musik som på olika sätt stimulerar och/eller påverkar deras tankeverksamhet och/eller deras känslor. Musik med själ. Riktig musik, som skapats just för att beröra lyssnaren på ett eller annat sätt i motsats till dagens radio- och TV-musik som massproduceras med ett enda syfte: att tjäna pengar. Musikbranschen består inte längre av musiker utan av affärsmän. Affärsmän som vet vad som går hem hos allmänheten (en allmänhet som inte ser musik som en konstform och därför inte tar den på lika stort allvar som musikälskaren) och som tjänar stora summor på att hitta någon dum blondin som kan sjunga hyfsat rent (allt går att fixa till i studion) och som går med på att vika ut sig i musikvideor, och sedan pumpa ut hits efter en slags mall som de vet fungerar: Intro, Vers, Vers, Refräng, Vers, Refräng, Stick/Brygga, Refräng, Refräng, slut. Alltid samma mönster och alltid samma instrument som används - och folk märker det inte ens. Detta eftersom de flesta inte är insatta och därför bara lyssnar på musik för att ”ha någonting att göra” eller för att lättare fördriva tiden när de kör bil etc. Detta ytliga synsätt kan även appliceras när det gäller andra konstformer och blir allt vanligare i takt med att människan i allmänhet blir allt mer känslokall. Jag överdriver inte när jag påstår att samhället håller på att forma människor till icke-tänkande robotar, och därmed går all form av djup förlorat.

Efter denna lilla utsvävning återvänder vi till ämnet, nämligen musik. Oavsett vad folk säger ser jag mig själv som musikälskare och tillhör de få som tilldelats gåvan att verkligen kunna njuta av musik, vare sig det är lugn och stämningsfull eller brutal och aggressiv sådan. Är man verkligt intresserad så blir det per automatik så att genrer och stilar får mindre betydelse – det handlar om hur musiken framförs. Denna öppenhet saknas också helt och hållet bland allmänheten. Folk kallar sig ”allätare”, men menar med detta att de lyssnar (enligt min bestämda uppfattning lyssnar de egentligen inte alls, de bara hör musiken) på allt ifrån pop till t.ex. rock eller hårdrock, vilket knappt är någonting alls. Det finns så oerhört mycket mer musik att upptäcka och avnjuta än de ”klassiska” genrerna. Hade man exempelvis spelat upp ett stycke dark ambient eller power electronics för en person som kallar sig ”allätare” skulle de med största sannolikhet inte kalla det musik. Varför? Jo, eftersom dessa musikformer fullständigt saknar element som takt och melodi – element som den radiolyssnande ”allätaren” (allmänheten) är van vid. Tar man bort dessa element blir folk genast förvirrade. Detta kan jag förstå, eftersom det en gång i tiden var helt nytt även för mig, men det jag inte förstår är varför man inte ens kan försöka förstå denna typ av musik, varför man inte alls vill ta till sig sånt här utan istället kallar det för oljud. Vem har sagt att musik måste bestå av vissa bestämda delar för att vara lyssningsbar? Varför inte bryta alla dessa tråkiga, uttjatade och uråldriga mönster och öppna upp sig för något nytt och outforskat?

Det som gör mig mest irriterad är när folk kommenterar min musiksmak med ”du lyssnar ju bara på oljud” eller liknande. De är så snabba att döma, men den musik de själv gillar har jag hört på radio eller TV i hela mitt liv - dessa personer har däremot oftast bara hört ett par sekunder av någon låt jag lyssnat på. För mig är detta ungefär samma sak som om någon som aldrig brytt sig det minsta om visuell konst snabbt skulle kasta ett öga på en Picasso-målning och säga "det där är ju bara kladd", utan att ens försöka förstå sig på den. Nej, är det någon som har rätt att klanka ner på andras musiksmak så är det fan de som kan sin sak! Däribland jag, naturligtvis.

The HHH Manifesto.

Krossa fundamentalismen - leve förnuftet!
Världsreligionerna är vedervärdiga och uråldriga och måste till varje pris utplånas totalt från dagens samhälle, tillsammans med all övrig form av organiserad religion!

Krossa konservatismen - leve revolutionärerna!
Vi kan inte rätta oss efter regler skapade av gråhåriga män och kvinnor som inte lever i samma värld som vi. Varje generation behöver någon form av revolution!

Krossa konformismen - leve rebellerna!
Att blint anpassa sig till ett befintligt system utan att ifrågasätta och kritisera det är inte ett alternativ. Sunt förnuft framför korrupt lagstiftning!

Krossa pacifismen - leve de radikala!
Man kommer ingenstans utan att agera, och våld kan i vissa syften vara en nödvändighet för att få sin röst hörd. Aktion! Aktion! Aktion!

Krossa förtrycket - leve antagonismen!
Gör motstånd. Visa att du står för något och att du betyder något. Låt förtryckarna få veta att de lever. Ingen kapitulation utan kamp!

Krossa censuren - leve den totala yttrandefriheten!
Det borde vara en mänsklig rättighet att, i både tal och skrift, få framföra precis vad man tycker utan några som helst undantag. Total tryck- och yttrandefrihet i samtliga nationer!

Krossa den nya världsordningen - leve kampen för en friare värld!



– Hideous Holocaust of Hypocrisy, 2006.

Operation Cleansweep?

Även om det finns otaliga faktorer som påverkar vår värld i negativ riktning, så är den faktor som har störst inverkan på samhällets förfall okunskap. Att i en folksamling lyckas hitta en enda någorlunda upplyst individ har idag blivit en svår uppgift. För alla de totala idioter som nu fritt strosar omkring på våra gator får det att verka som att de kunniga och de godhjärtade tillhör någon slags elit. Så ska det inte vara. Risken att t.ex. stöta på en blåst bimbo, en kriminell invandrare (alternativt en kriminell svensk medborgare, naturligtvis, dock icke lika ofta förekommande), en religös fanatiker av något slag, en nynazist eller idioter i andra skepnader är, skulle jag vilja påstå, väldigt stor. Detta är faktiskt något som knappt går att undvika längre och som man tvingas acceptera, vare sig man vill eller ej. Ingen verkar ju bry sig om att göra någonting åt det heller. Eller är det kanske så att folk är för fega för att säga ifrån? Nej, svaret är förstås att de som verkligen har möjlighet att påverka samhället inte ens märkt något, detta eftersom de är lika dumma och okunniga som alla andra.

Vad som har gjort allänheten så fruktansvärt ytlig, likgilting och vedervärdig kan man spekulera i, men ett konkret exempel från min sida är massmedia. För helvete, börja leverera saker som är nyttiga och lärorika att titta/lyssna på eller läsa om – vi behöver t.ex. inga fler dokusåpor eller inredningsprogram på TV. Jag minns att en lärare (på en skola där jag under ett halvår praktiserade som musiklärare) svarade så här då en sjätteklassare efter en lektion rusade fram till honom och ville 'intervjua' honom angående just dokusåpor:
"Det är ingenting som jag tittar på och jag förstår inte varför folk gör det heller. På min tid visades program som handlade om någonting."
Så varför inte istället visa något som kan bidra till att folk blir mer öppna och informerade om saker och ting, istället för att bara överösa dem med en massa intetsägande nonsens?

Man hör t.ex. på nyheterna om hatbrott riktade mot homosexuella etc. Hur fan kan vissa fortfarande ha problem med att få in i sin hjärna att människors sexuella läggning spelar noll roll (lär ungarna att det är fullt naturligt att vara "bög" eller "flata" redan på lågstadiet!) och att alla borde ha lika rättigheter? "Borde", för så är det inte i dagsläget. Homosexuella får exempelvis inte gifta sig om de vill. Vad fan är det? Vi lever på 2000-talet! Vakna!

Samtidigt är jag fullt medveten om att detta med att få mediavärlden att tänka om inte direkt skulle kunna förbättra någonting – det har redan gått för långt – men kanske i bästa fall förhindra en utveckling av ytterligare ytlighet och dumhet bland människor, framförallt ungdomar. För att sammanfatta det hela; okunskap är 2000-talets stora farsot och, vem vet, egentligen så kanske en stor jävla upprensningsaktion är den enda lösningen på problemet? Självklart inte, men ibland blir man bara så less...