Tankar kring musik.

En del människor ser musik som en konstform och väljer därför att lyssna på sådan musik som på olika sätt stimulerar och/eller påverkar deras tankeverksamhet och/eller deras känslor. Musik med själ. Riktig musik, som skapats just för att beröra lyssnaren på ett eller annat sätt i motsats till dagens radio- och TV-musik som massproduceras med ett enda syfte: att tjäna pengar. Musikbranschen består inte längre av musiker utan av affärsmän. Affärsmän som vet vad som går hem hos allmänheten (en allmänhet som inte ser musik som en konstform och därför inte tar den på lika stort allvar som musikälskaren) och som tjänar stora summor på att hitta någon dum blondin som kan sjunga hyfsat rent (allt går att fixa till i studion) och som går med på att vika ut sig i musikvideor, och sedan pumpa ut hits efter en slags mall som de vet fungerar: Intro, Vers, Vers, Refräng, Vers, Refräng, Stick/Brygga, Refräng, Refräng, slut. Alltid samma mönster och alltid samma instrument som används - och folk märker det inte ens. Detta eftersom de flesta inte är insatta och därför bara lyssnar på musik för att ”ha någonting att göra” eller för att lättare fördriva tiden när de kör bil etc. Detta ytliga synsätt kan även appliceras när det gäller andra konstformer och blir allt vanligare i takt med att människan i allmänhet blir allt mer känslokall. Jag överdriver inte när jag påstår att samhället håller på att forma människor till icke-tänkande robotar, och därmed går all form av djup förlorat.

Efter denna lilla utsvävning återvänder vi till ämnet, nämligen musik. Oavsett vad folk säger ser jag mig själv som musikälskare och tillhör de få som tilldelats gåvan att verkligen kunna njuta av musik, vare sig det är lugn och stämningsfull eller brutal och aggressiv sådan. Är man verkligt intresserad så blir det per automatik så att genrer och stilar får mindre betydelse – det handlar om hur musiken framförs. Denna öppenhet saknas också helt och hållet bland allmänheten. Folk kallar sig ”allätare”, men menar med detta att de lyssnar (enligt min bestämda uppfattning lyssnar de egentligen inte alls, de bara hör musiken) på allt ifrån pop till t.ex. rock eller hårdrock, vilket knappt är någonting alls. Det finns så oerhört mycket mer musik att upptäcka och avnjuta än de ”klassiska” genrerna. Hade man exempelvis spelat upp ett stycke dark ambient eller power electronics för en person som kallar sig ”allätare” skulle de med största sannolikhet inte kalla det musik. Varför? Jo, eftersom dessa musikformer fullständigt saknar element som takt och melodi – element som den radiolyssnande ”allätaren” (allmänheten) är van vid. Tar man bort dessa element blir folk genast förvirrade. Detta kan jag förstå, eftersom det en gång i tiden var helt nytt även för mig, men det jag inte förstår är varför man inte ens kan försöka förstå denna typ av musik, varför man inte alls vill ta till sig sånt här utan istället kallar det för oljud. Vem har sagt att musik måste bestå av vissa bestämda delar för att vara lyssningsbar? Varför inte bryta alla dessa tråkiga, uttjatade och uråldriga mönster och öppna upp sig för något nytt och outforskat?

Det som gör mig mest irriterad är när folk kommenterar min musiksmak med ”du lyssnar ju bara på oljud” eller liknande. De är så snabba att döma, men den musik de själv gillar har jag hört på radio eller TV i hela mitt liv - dessa personer har däremot oftast bara hört ett par sekunder av någon låt jag lyssnat på. För mig är detta ungefär samma sak som om någon som aldrig brytt sig det minsta om visuell konst snabbt skulle kasta ett öga på en Picasso-målning och säga "det där är ju bara kladd", utan att ens försöka förstå sig på den. Nej, är det någon som har rätt att klanka ner på andras musiksmak så är det fan de som kan sin sak! Däribland jag, naturligtvis.